Under Kupolen av Stephen King

 
 
 
 
 
 
 Antal Sidor: 1179
 Utgiven: 2011
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
Handling
Det är en vacker oktoberdag i den lilla staden Chesters Mill, Maine. Plötsligt kraschar ett litet sportflygplan in i en osynlig barriär strax utanför staden. Nästan samtidigt kör en timmertransport in i samma osynliga vägg. Något oförklarligt har hänt: ett kraftfält innesluter staden likt en gigantisk kupol. Inget kan komma förbi kraftfältet. Ingen kan ta sig in i staden och ingen kan ta sig ut. Invånarna i Chesters Mill är isolerade från omvärlden.

Det dröjer inte många dagar innan det lilla samhället börjar falla sönder. Stadens starke man, bilhandlaren och viceborgmästaren Big Jim Rennie, tar tillfället i akt och utser nya poliser som lyder hans minsta vink. Han har nämligen en hel del olika intressen att bevaka 

Samtidigt lyckas USA:s armé nå fram till den f.d. armékaptenen och Irakveteranen Dale Barbie Bar- bara som den senaste tiden har jobbat som grillkock i staden. Presidenten vill att Barbie ska försöka ta reda på vad det är som orsakar det oförklarliga kraftfältet. Ganska snart visar det sig att Barbies undersökningar tar honom på kollisionskurs mot Big Jim Rennie.
 
 
 
Recension
Vad tyckte jag om den här? Ja, jag försökte mig på att läsa den på engelska först och gav upp efter sisådär 30 sidor. Tyckte att boken verkade som världens skräp. Lämnade tillbaka den på bibblan och fann den sedan på svenska och tänkte att, jag kan väl ge den en andra chans, fast på svenska den här gången. Sagt och gjort..

Och WOW! Vilken bok, vilken historia.  Ibland är den så seg som klister och ibland går det så fort att man nästan måste läsa om vissa delar för att hinna med i svängarna! Kort sagt så har jag inte ångrat mig att jag gav den andra chans och att jag bestämde mig för att ta mig igenom den på svenska (hade nog inte orkat med den på engelska om jag ska vara ärlig). 

Jag gillade genast Barbie och Julia. Jag tyckte aldrig synd om Junio, han fick vad han förtjänade, synd bara att det inte kom tidigare. Det jag gillar med Stephen King (i de ytterst få böcker jag läst av honom) är att han inte är rädd för att döda av en massa huvudkaraktärer, fast i den här boken blev jag nästan bara förbannad på slutet. 

De karaktärer jag tyckte minst om att följa och vars historier jag tyckte var mest långsamma och sega det var Kocken och Andys höga-som-ett-hus-liv. Likadant med deras öde.
 
 
Betyg

   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback